Signe sitter i hammocken, gungar sakta medan tankarna kommer och går.
Huset ligger inbäddat i grönskan mitt på ön, några hundra meter från havet. Trädgården är omgärdad av stenmurar och längs södersidan tronar den mörkblå hammocken, under den stora eken – favoritplatsen. I pallkragar växer det dill, persilja, kryddväxter och blommor. Fruktträden är gamla med knotiga stammar och grenarna är täckta av mossa. Hon pysslar varje dag i trädgården.
Långsamt går solen ner. På ängen bakom huset hörs en fasantupp gala. En svag doft av vildkaprifol sveper förbi. För övrigt är det tyst och stilla.
Vad har hon gjort för att bli så gammal? Svaret är givet. Det är sång, musik och den kristna tron som tillhör livet. När livet är som bäst är det möda och arbete …
Orden har följt henne i livet och hon har ärvt det av sin mor.
Född i slutet av tjugotalet, är hon en mogen kvinna och har älskat vardagens mödor. När livet är som vanligt och inget särskilt händer och allt har sin gilla gång. Det var som bäst när barnen var små och familjen var hennes uppgift.
Livet har inte alltid varit en dans på rosor. Vad hände egentligen med Rune? Varför gjorde han samma sak igen? Var det en flykt? Det var hårt. Snedsprånget innan han träffade henne var en hemlighet som aldrig diskuterades men som skaver.
Det var mycket möda och besvär men trots allt den bästa tiden. Hon var ung och glad och alltid mån om utseendet. Fin i håret och välklädd. Vad får människan ut av all möda i livet?
Hon blundar och skakar lätt på huvudet. Inget nytt under solen. Släkter kommer och går. Ingen minns de släkter som varit och framtida släkten glöms bort av dem som följer efter. Livet har innehållit både sorg och glädje. Hon har inte blivit lovad guld och gröna skogar. Vill hon leva om livet? Det är en omöjlighet men att drömma är tillåtet.
Musiken är en del av henne. Hon går in och plockar ner gitarren som hänger på väggen. Sätter sig till ro på verandan och gnolar på Lina Sandells psalm.
Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min faders händer. Skulle jag, som barn, väl ängslas då? Signe är lugn inombords. Telefonen ringer och hon reser sig för att svara.
— Hej, mormor! Det är jag, Kristian. Hur mår du och morfar? En glad röst hörs i andra änden av telefonen.
— Tack, kära du, jag mår bra och sitter här på verandan, reflekterar över livet och sjunger för mig själv. Morfar är ute med båten och fiskar. Roligt att du hör av dig. Det var länge sedan. Vad har du på hjärtat?
Hon ritar på anteckningsblocket som ligger bredvid henne. Runda ringar, fyrkanter och trianglar – allt i en enda blandning. Lägger till en blomma i hörnet medan hon lyssnar på vad han berättar.
— Jag har en nyhet till dig och morfar, säger han. Jag har fått jobb i Australien, närmare bestämt i Brisbane och jag har skrivit ett kontrakt. Jag ska spela och underhålla på ett hotell. Kontraktet är på två år och det ska bli himla roligt. Mitt liv har fått en vändning. Han pratar snabbt, Signe släpper pennan och koncentrerar sig för att hänga med.
— Vad trevligt. Lova mig att vara försiktig, jag vill helst inte behöva oroa mig. Du vet hur jag är. Men vilken lycka att få resa. Du måste höra av dig ibland, för jag vill följa dig där borta. Nyheter från det stora landet är inte fel.
— Det är klart att jag hör av mig. Du ska inte vara orolig och du kan hälsa på mig någon gång framöver.
— Tack, mitt hjärta, det gör jag inte vid min ålder men jag är med dig i tankar och böner varje dag. Sköt om dig.
Hon lägger på luren och lutar sig tillbaka i fåtöljen. Oro men även lycka sköljer över henne. Oron ligger alltid på lur. Vad var det Pär Lagerkvist skrev? Ångest är min arvedel. Hon lever med en oro men kärleken till barn och barnbarn är glädjen i livet. Tankarna virvlar runt. Vad står det i bibeln? Varen fruktsamma och föröken eder med frukt som består. Det har hon uppfyllt.
Hon knäpper händerna och ber att det ska gå bra för honom i Australien. Trött sluter hon ögonen, nystar upp minnets trådar och vandrar tillbaka till ungdomstiden. Ljuvliga fyrtiotal!
